Vilken betydelse har vår uppfattning av den dødes værensstatus för hur vi förstår sorg och de sörgande?

En vanlig motivationsfaktor för att invitera anhöriga till att deltaga i rituella markeriangar när ett dösdfall sker i kliniken är att detta deltagande hjälper pårørende i sin sorg. Denna önskan att hjälpa pårørende med sin sorg bottnar ofta i föreställningar om en normal sorgprocess som de sörgande bör arbeta sig igenom. Sedan Sigmund Freud skrev �Mourning and Melancholia� (Freud 1917), har ett sådant sorgarbete typiskt blivit förstått som en process som slutar med att den sörgande bryter banden med den döde. Freud såg separtionen med den döde som slutreultatet på normal sorg, i motsättning till patologisk sorg, där den sörgande tenderar upprätthålla starka band med den döde. För Freud existerar den döde endast som en inre representation i medvetandet på den sörgande, i form av ett knippe av tillknytingar och minnen. Dessa manifesterar sig stundtals som hallusinationer där den döde visar sig för de efterlevande. Det framgår av det ovan nämnda att Freud ej menar att de döda har en självständig existens. I detta psychologiska perspektiv på sorg, ofta förstått som universelt gällande, frikopplar ett riktigt sorgarbete den sörgande från sina inre fantasier och verklighetsorienterar den sörgande med den yttre förlustens realitet. Krysskulturelt finner man stora variationer i de eskatologiska föreställningarna såväl som i förståelsen av sorg och dess utrycksformer. Ett exempel på en kontrast till det Freudianska perspektivet finner vi bland Santalerna i nordöstra Indien. Hos dem existerar den döde, som så småningom får status som förfäder, på lik linje med de levande. Rellationen mellan den döde och de levande forsätter således bland Santalerna, emedans formen för denna rellation förändrar sig. I det sen-moderna Norge kan vi inte ta för givet att majoriteten tror på eller förhåller sig till en Kristen eskatologi, när det gäller själen och den dödes ontologiska status. Vi kan inte heller vara säkra på att kroppens materiella död utgör slutet för en vilken som helst person. Mångfaldet av eskatologiska föreställningar i det sen-moderna samhället är något som bör underökas närmare. I mitt bidrag påstår jag att vårt förhållningssätt till eskatologiska föresällningar i kliniken kan påverka vår uppfattning om vad som är sorg och en riktig sorgprocess. I min presentation diskuterar jag några etnografiska exempel med hjälp av några sociologiska perspektiv som belyser rellationen mellan den dödes värensstatus och upplevelse av sorg.